<<< tillbaka >>>


ENGLISH


Den Svenska konstnären Tilda Dalunde spenderade 10 dagar i verket RETREAT. Här är Tildas ord om upplevelsen: 


..........................................................................................................................


Jag vet, när jag vaknar första gången, att det fortfarande är natt. Och sen när jag vaknar andra gången, att det är morgon: trots att mörkret är detsamma omkring mej har mina tankar en ljusare kontur, som ett moln som solen hamnat bakom. Jag ligger kvar i sängen och tittar omkring mej. För en sekund förvånar det mej att jag inte kan se något, fast jag inte glömt var jag är. Det är som att jag förväntade mej gryningsljus, fast jag försäkrat mej om att det stängts ute. 


Jag rör mej i tre dimensioner. Rörelsernas utseende spelar ingen roll, bara hur de känns. De expanderar rummet, som nu skulle kunna fortsätta i oändlighet. De expanderar min kropp ut i tomheten.

Gravitationen är påtaglig här. Men den del av min kropp som inte är i kontakt med golvet tycks ibland sväva. Jag flyger och är ankrad samtidigt. Men marken talar om att jag finns. Den håller mej hos sej. Oavsett hur jag sträcker ut mej eller landar så är det på marken. Den låter mej veta att jag hör ihop med just denna materia, denna samling atomer som klumpat ihop sej till en planet. Jag är en del av ett levande system och här i mörkret definierar marken min mötespunkt med systemet.

 

Stundtals är mörkret som havet när jag sitter på botten utan cyklop. Det vill pressa sej in i mej, tränga in i, och lösa upp den materia jag kallar jag. Trycket av hela Atlantens vatten i min näsa, som är så van att släppa in luft, att jag måste tvinga mej själv att andas lugnt genom munnen där regulatorn matar mej med syre från min tank.


En så liten handling, att råka dra in genom näsan eller bara sluta hålla emot, och de levande celler som bygger upp min kropp övergår till död materia.

Mörkret är ett främmande element. Men det är inte hotfullt som havet. Det kan inte kväva mej, det är utanför mej. Jag andas lugnt. Mörkret är inte del av mina celler. Fast det måste de ju vara. För de lyser ju inte. Under min semitransparenta hud måste det råda relativt mörker, även när min kropp befinner sej i ljuset. Och det måste bli mörkare ju längre in i kroppen man färdas. Min innersta kärna måste ligga i totalt mörker. Dit borde ljuset aldrig ha nått. Förutom den gången när en kirurg skar upp några små hål och kikade in, och lite ljus föll in där också. Sen skar hon loss och plockade ut en bit av min levande materia. Levande materia som var på väg att döda mej. Nu är det den materian som är död. Och den är inte längre del av mej, eller mitt mörker. Den är ute i ljuset. Synlig och ofarlig.


Sköterskorna lutade sej över mej som riddare i strålningssäkra rustningar i blått och silver. Bakom dem lyste en mycket starkt ljus. Samma ljus som föll in genom hålen i min kropp. Jag låg på bordet. Centrum för allas uppmärksamhet. Ett levande stycke kött i deras händer.

Och sen mörker.

Och sen var det över, och jag levde fortfarande, trots att alla delar av min levande kropp fortfarande består av döda atomer.

 

Om jag inte hade överlevt, hade jag inte kunnat fråga dej: Om vi nu inte utstrålar ljus, betyder det att vi utstrålar mörker? Det är så oerhört tyst, för du kan inte svara. Tystnaden trycker mot mina trumhinnor och håller dem stilla. Håller dem fast. Mörkret är djupare när jag tittar. Det sträcker sej långt utanför mej och mina ögonlock. Det är svindlande och skrämmande att suddas ut och återgå till alltet.  

 

Ibland ser jag mej själv med tigerdräkt i mörkret. Mina randiga armar rör sej över golvet eller stryker längs väggarna. Jag ser mina tigeröron lyssna och svansen rulla ut sej. Som en interaktiv randig pyjamas. 

 

Jag lutar mej mot elementet och tänker att det är världens sista noshörning som låter mej komma nära. Med örat tryckt mot noshörningens sida kan jag höra en kör av munkar sjunga är inne i rörens väsande och knäppande. Jag har lovat att inte avslöja var noshörningen finns. Ingen kommer ändå tro mej att den finns. Den sista dog för så länge sen. Jag minns att jag läste ”Den som ser allting som material blir aldrig fri” och jag tänkte ”Den sortens frihet vill jag inte ha. Jag behöver inte mer frihet än jag redan har.” och jag har så fel. För stunden efter, när jag inte alls är rädd och golvet är marken i en skog av grodträd där jag ligger på rygg i en randig tigerpyjamas och tittar på stjärnhimlen, är jag plötsligt mycket friare. Och det är bättre. Det är mer. Och den svarta panter-räven lutar sej över mej och lyfter upp mej och tillsammans springer vi över stjärnhimlen med våra åtta ben.

 

Ibland är rummet mörkt. Ibland finns det Ingenting där.

Jag tittar på Ingenting tills mina ögon är ingenting.

Sista natten i rummet drömmer jag att jag ser mej själv. Min hud är blek och färglös, mitt hår är smutsigt och stripigt och mina ögon är svarta, bottenlösa glasglober.  

 

-Tilda Dalunde



Projektet genomfördes med stöd av: Kulturfonden för Sverige och Finland, Nordiskt Kulturkontakt och i sammarbete med Nordiska konstskolan och Drake Kultur Centrum i Karleby